Du kan bli en fågelskrämma

"Mitt hjärtskärrande skrik

ekade ut över Östgötaslätten"

- Från Correns prisbelönta novelltävling år 2011, där jag, Lotta Karlsson hamnade på en finalplats med den här novellen, Du kan bli en fågelskrämma.

-Nej du får inte! Mitt hjärtskärande skrik ekade ut över Östgötaslätten. Det kändes som all luft rann ur mig den där ljumna sommarkvällen i juli för många år sedan.
−Men lilla gumman, jag ska ju bara smaka om de är goda! 
−Nej! Du kan bli en fågelskrämma, du får inte pappa! Han log åt mig och klappade mig på huvudet och satte sig på huk i jordgubbslandet och förde ett stort rödmoget bär mot sin gapande mun. Jag hörde ett hummande och sörplande från att hindra saften att åka ur mungiporna. Jag vände hastigt bort huvudet och knep med mun och ögon och satte händerna för öronen. Jag var sex år och farbror Larsson hade satt skräck i mig. Så pass mycket att jag knappt ens vågade titta på hans jordgubbsland. Det som just pappa plockat en jordgubbe från. 

Farbror Larsson var en äldre bestämd herre som bodde granne med mitt föräldrahem norr om Vadstena. Han var sällan talför och visade sig inte särskilt ofta bland folk. Möjligen om han skulle ta bussen in till stan som stannade vid riksväg femtio. Då kunde man se honom gå fram och tillbaka vid busshållplatsen, ofta i sin långa rock med händerna bakom ryggen. Hållandes i ett par skinnhandskar, om det var höst, vår eller vinter vill säga. Han var lång, mager och flintskallig. Han hade ofta en sån där grön Lantmännenkeps med gul skärm på huvudet då han påtade i sitt land. Hans små grisögon och hans stora raka näsa satte skräck i vilken unge som helst. Det talades det minsann om ute på bygden. Men han var också omtalad för sina gröna fingrar. Som barn kunde jag dock aldrig förstå och ta det till mig vad det egentligen betydde ty hans fingrar var långa och spretiga och skrovliga av ålderdom. Och de var snarare brunbrända än gröna. Men jag visste att han hade traktens mest välskötta trädgård och ett trädgårdsland som dignade av härligheter. Det trädgårdslandet vette mot mina föräldrars trädgård som var raka motsatsen till farbror Larssons välputsade gräsmattor. 

Hos oss fick maskrosorna växa fritt med näring från taxarna som sprang löst i trädgården och utförde sina behov.
-En å annan hundlurv är bara bra växtnäring, brukade min pappa säga om någon skulle råka påpeka att en hund satt och krökte rygg. En av de få gånger jag kan minnas att farbror Larsson tilltalade mig var en solig dag tidigare denna sommar, just som jordgubbarna börjat mogna. Han sa att kråkorna gärna ville kalasa på hans fina bär. Han höll fram en näve solmogna gubbar för att bjuda mig. Just som jag skulle ta en ryckte han hastigt undan handen och sa: 
−Du pallar väl inte? Jag ryggade ett steg och skakade skrämt på huvudet. 
−Seså, varsågod då och smaka lilla vän, skrockade han och sträckte fram bären. Han sa att han visste att det fanns de som hade för avsikt att stjäla hans bär och syftade underförstått på traktens ungar. Men blir man tagen på bar gärning kan det sluta illa fortsatte han. 
−Man kan bli en fågelskrämma! Jag ryggade igen, gapande och tittade storögt på honom då han fortsatte sin hisnande historia. 

För länge sen när barfotabarnen fanns och drog runt på vägarna och på den tiden ännu stupstocken fanns, hände det sig att de försökte äta sig mätta på böndernas grödor. Kom man på någon på bar gärning slutade det med att man blev fastbunden, nästan som Jesus på korset, med en kätting runt foten fäst i en stor tung sten. Så stor och tung att man inte kunde röra sig ur fläcken. Fastbunden fick man sedan stå, på åkern eller i trädgårdslandet med en stråhatt på huvudet till offentlig beskådning där allmänheten kunde håna tjuven öppet. Man stoppade in halm i kläderna och i hatten för att göra sig lustig och man kallade straffet för "Att stå fågelskrämma. Precis som namnet förtäljer så skrämdes fåglarna iväg, de som tidigare liksom barfotabarnen tjuvat till sig bär och grödor. 

Men en dag gick något alldeles förskräckligt snett. Ett stackars barfotabarn dog då hettan från solen blev för mycket. Men fågelskrämman ville man ha kvar, den gav ju en god effekt på skörden. Som ett minne av barfotabarnets öde skapade man därför den numera klassiska fågelskrämman som du kan se i trädgårdsland och på åkrar. Som ett kors, påklädd i människokläder och gärna med halm som sticker ut lite här och var. 

Det har nu gått många år sedan den historien berättades för mig och jag har i min tur, med glimten i ögat fört den vidare till mina barn och barnbarn. Larsson ville egentligen inget illa men han fick mig allt att låta bli hans jordgubbsland. Och varje gång jag idag passerar en fågelskrämma ler jag åt minnet och tycker mig se en rak näsa sticka fram mellan halmstråna som ett tecken på att göra farbror Larsson påmind.