Dina inre kritiker

"Bry dig inte om vad kritikerna säger och tycker.

Ingen har någonsin rest en staty till minnet av en kritiker"

- Jean Sibelius (1865-1957). Finsk tonsättare vars mest kända verk lär vara Finlandia. Trots hans bortgång är han flitigt spelad på Spotify med över 2 miljoner följare.

Jag har sagt det förr, jag är nog själv min största kritiker. Kanske har du också en Kurre, Murre och Surre?

Den inledande texten är början på ett inlägg som jag skrev år 2015 när jag drev bloggen DanceSING Dream (Från dansgolvet till dansbandsscenen). Ja, som du förstår höll jag drömmarna levande redan då och mitt fokus var dansen OCH sången. Det var så jag kom in i musikvärlden. På riktigt. Detta kan jag skriva mer ingående om i ett eget blogginlägg, i framtiden.

Metakognition

Idag tänkte jag fokusera på den inre kritikern och vad våra tankar kan göra med oss. Just nu läser jag en bok om metakognition, ett nygammalt begrepp inom psykologin vilket innebär att medvetandegöra sina egna tankeprocesser (eller lära oss hur vi lär oss). Begreppet grundades av John Flavell i slutet på -70-talet. Den här processen har stor betydelse för huruvida vi kommer fastna i ältande eller komma vidare i livet och utvecklas som personer.

Och det är här min anekdot om Kurre, Murre och Surre kommer in i bilden. Den är skriven utifrån ett humoristiskt perspektiv, för vi har alla en inre kritiker. Jag tyckte det var lite roligt att analysera och komma fram till dessa olika karaktärer som är en del av mig. Det blir lite lättare att hantera, och kanske någon att skylla på ;-). Skämt å sido. Det är bara tankar och tankar är föränderliga. En bra sak att få bukt på sina tankar är att reflektera, gärna genom att skriva. På så sätt medvetandegör man tankarna på ett helt annat sätt än att bara tyst tänka och låta det bero. Det är lättare att släppa när man ser det på pränt och man kan också plötsligt se saker från ett annat perspektiv. Man kan rentav finna strategier att komma över det man grubblar på. Ett annat sätt som visat sig effektivt är att införa grubblande-tid. Genom att skjuta fram ältande till ett visst tillfälle och under en begränsad tid, exempelvis en timma varje kväll, så frigörs energi till annat som får oss att må bättre. När väl tiden är inne för att grubbla har man fått distans till tankarna och de upplevs oftast inte lika angeläget. Hoppas du finner nöje i min lilla anekdot, här i en reviderad version. 

Kurre, Murre & Surre

Vad man än tar sig för hörs deras tjatter, om vartannat inne i huvudet. De är små satar som sitter på varsin axel. På mig! Den tredje sitter någonstans mitt emellan. Kanske på huvudet, eller varför inte inuti. De är mina största kritiker. Skriker sig hesa och bedövar mina öron och mitt inre. På gott och ont. Den ena flinar hätskt, pushar och hejar ivrigt på mig att allt jag gör är bra.

Kurre är våghalsig och kaxig, har attityd. Sticker fram hakan i tid och otid och säger sig vara odödlig. Han vill så mycket att han nästan slår knut på sig själv, har skygglappar på ögonen och ser bara till det positiva. Han lever upp till sitt namn, för ibland kan han vara riktigt rolig; en lustigkurre. När jag bjuder på mig själv - då är det han som är i farten; han kan få mig att garva helt hysteriskt åt mina egna skämt om mig själv (så det kan bli pinsamt). Samtidigt är han väldigt frigörande. Han får mig oftast glad och gör att jag tror på mig själv. Att jag kan, vill och vågar.

Murre är en surmulen jävel, butter och tappar ofta tron på sig själv och sin omgivning. Han kan verkligen få mig att känna mig värdelös och göra att jag tappar sugen. Men vaddå, hela världen är full av tappade sugar! Fast han är bra på så sätt att han kan få ned mig lite på jorden, eftersom Kurre hela tiden håller mig mer än ovanför markytan. Helt uppe i det blå ibland ;-)

Surre är en ambivalent typ. Ändrar sig hela tiden. Har en glappkäft som heter duga, därav namnet; han surrar klippt hela tiden. Det är aldrig tyst. Och han vänder kappan efter vinden. Han kan friskt heja på Kurre för att helt utan förvarning byta sida och bli en tvär galning som ger Murre medhåll. Då blir jag nästintill kallsvettig och illamående. Tillsammans framkallar de två ångest. Beslutsångest. När jag ibland grubblar och kanske vaknar med huvudvärk och nackspärr, då kan jag garanterat säga att det är Surre som åsamkat detta genom att vrida mitt huvud åt det, som han för stunden tycker är rätt håll. Och hans ständiga velande kan faktiskt göra mig smått frustrerad. Samtidigt är han den som balanserar de andra två typerna.

Vem vore jag om jag inte hade dessa flitigt påhejade kritiker på mina axlar, inne i mitt huvud? De är ju delar av min personlighet. Det är faktiskt de som tagit mig hit där jag är idag. Det går inte att önska livet ur någon av dem. Jag behöver dem alla tre för att utvecklas. Jag har också ett val där jag kan välja vem av dem som jag vill ta till mig, som får mig att må bäst i stunden. Så vem tror du knackar på min axel nu…? *ler*

Jag kan varmt rekommendera boken Lev mer, tänk mindre av Pia Callesen som handlar om just metakognition.