Ett språk som alla kan

"Stå upp för dig själv när andra granskar och kritiserar. Var stolt över ditt ursprung..."

- En novell där skrivandet utgått från själva betydelsen av ordet nagelfara, dvs kritiskt granska. Författad av Lotta Karlsson.

Hon stod omringad på lekplatsen. De granskade henne nerifrån och upp. Hon hörde ord hon inte förstod. Någon steg fram, drog lätt i hennes kläder som såg annorlunda ut. Färgstarkt. Hela hon såg annorlunda ut. Håret likaså. Det var lite burrigt och fyllt av flätor, rosetter och pärlor. Läpparna var stora och tydliga, hennes ögon bruna, precis som hennes hy. Hon var söt. Men varför sa hon ingenting? Munnen kändes igenklistrad. Stora knutar for runt i den lilla magen och luften kändes som ett kvavt åskväder som trängde in genom de breda näsborrarna. Trots att inte ett moln syntes på den Sverigeblå himlen. Var de tvungna att komma så nära? Hjärtat slog flyktfulla slag. Vad var det mormor hade sagt innan de skildes åt? “Stå upp för dig själv när andra granskar och kritiserar. Var stolt över ditt ursprung. Bjud på dig själv. Acceptera det som är och använd det språk som alla förstår. Sången, musiken. Sjung!”

Plötsligt hörs någon ropa:

– Amarika! Amarika! Amarika weh yuh deh? [Amarika, var är du?]

En man som nästan ser ut som Amarika med samma frisyr, ja förutom rosetter och pärlor träder fram. Han har samma läppar och hy, är lång och ståtlig.

– Hej alla barn, säger han med ett leende och brytande accent. 

Barnen skingrar sig något och granskar honom på liknande sätt som de just gjort med flickan. 

– Det här är Amarika, säger mannen och backar upp henne med en kram. Det betyder frihet. Vi kommer från Jamaica. Västindien. Vi bor här på gården nu.

– Välkomna, säger en av mammorna. 

Hon sträcker ut sin hand mot Abijah som tar den.

– Jag är mamma till Cissi. 

Hon vänder sig om och vinkar till sig en liten lintott med två tofsar uppe på huvudet.

– Hej… säger Cissi och tittar på Amarika och tar båda hennes händer. De iakttar tyst varandra. Jämför varandras händer. Så lika men ändå inte. Ett leende spricker upp i Amarikas ansikte som smittar tillbaka i form av ett kvittrande skratt. 

– Yo…, är ordet som kommer ur hennes mun och Abijah berättar att det betyder hej.

– Amarika är lite blyg och kan ingen svenska ännu. Men hon kan ett språk som alla kan. 

Han säger en obegriplig fras till Amarika. Pappa Abijah börjar klappa händerna, nynna och stampa takten försiktigt. Amarika släpper inte blicken, ler blygt. Nu står hela gårdens barn och föräldrar runt omkring dem. Plötsligt säger ett av barnen: 

– Det där är ju Kum bay ya! Den sjunger vi på fritis!

– Ja, jag sa ju det! Alla kan det här språket! 

Nu stämmer nästan alla in i sången med skratt och leenden. Efter en stund närmar sig en kvinna med en blommig, lindad huvudbonad av tyg. Hon ser också ut som Amarika och Abijah och hennes leende är brett och bländande vitt. Hon kan inte heller språket på gården men stämmer in i sången och bjuder alla på Jamaican Ginger Cake. Var stolt över ditt ursprung. Bjud på dig själv. Oavsett språk kan vi alla enas i det som har med våra sinnen att göra. Vi kan njuta av god mat och musik. Det talar nämligen sitt eget lilla språk.