Nagelfara

"Det var som om farbror Larsson alltid kände på sig när det var något som skavde när hon behövde hjälp."

- En novell där skrivandet utgått från ordet nagelfara. Författad av Lotta Karlsson.

– Det finns fog för att nagelfara. 
Mamma förde handen mot munnen och bet av en bit på naglarna. Något som hon oftast gjorde varje kväll framför teven, eller när hon och pappa var oense om något. Nagelfara. Vad var det? hon smakade på ordet. Naglar i fara? Just nu befann hon sig i hundstallet. Därför gick hennes tankar till att hundar har ju klor. Inte naglar. För det var väl hundarna som de hade pratat om? Eller handlade det om mammas naglar? Förutom att de var nedbitna så var de skrovliga med vita prickar. Prickarna berodde på kalciumbrist och skrovligheten på sjukdomar. Det hade hon minsann hört mattanterna i matbespisningen prata om. Betydde detta att mammas naglar var i fara? Nagelfara. Kanske farbror Larsson kunde komma till undsättning. Han har ju alltid en rolig historia under skjortärmen, som mamma alltid brukar säga. Inte för att hon förstår logiken, farbror Larsson stod ju mest i landet i shorts och linne. Inte i skjorta. 

Hon smög sig ut ur stallet, tyst som en mus även om mössen i hundstallet ibland kunde höras med sina rasslande klor mot vinylgolvet. Särskilt av taxarna som med sitt reptilbeteende glufsade i sig snabbfotade ostbanditer. Här behövdes inga katter. Hon tog sig bort mot hörnet av den prunkande trädgården av ogräs som vätte mot traktens mest välskötta trädgårdsland. Farbror Larsson vilade sig mot grepen och torkade svettpärlor ur pannan med pustande andetag när hon strök sig runt staket.

– Vad vill du då? 

Det var som om farbror Larsson alltid kände på sig när det var något som skavde när hon behövde hjälp. Hon kikade blygt mellan staketets spjälor, så nära att hon nästan fick stickor i näsan. Hon både ville och inte ville bli upptäckt eftersom hon visste hur han kunde härja på traktens ungar som hade sina hyss för sig. Hon klöste fingrarna mot staketet i jakten på att finna ord för vad hon egentligen ville.

– Nå…?

– Aj! Ont, det gör ont! Aj, aj, aj… AJ!

Kråkorna flaxade iväg i en rasslande fart från kalaset i körsbärsträdet när hennes bölande ekade som hesa Fredrik över Östgötaslätten.

– Kom hit onge. Det är bäst du kommer runt så får jag får se. 

Gråtande tog hon sig runt staketet och sträckte fram handen.

– Den där lilla kraken ska vi nog kunna rycka loss, bara jag hittar i vilken ficka jag lagt min manick. 

Han förde ned sin brunbrända hand i verktygsbältet som hängde runt midjan, fumlade runt med fingrarna. Manick, hann hon tänka och undrade vad det var för slags operation som väntade runt hörnet. Ett leende sprack upp i farbror Larssons fårade ansikte.

– Den här serru, den har plockat småsaker förr, och så hötte ett avlångt metallföremål mot himlen. 

Sedan satte han sig på huggkubben, i lagom höjd för att komma till undsättning för en “onge” på 116 cm.

– Små frön, tunna sköra stjälkar och ömtåliga växter. Så nog ska vi kunna få ut den där rackarn, säger han bligande genom glasögonen på nästippen. 

Rackarn, med betoning på det skorrande östgötska r:et. Han fortsätter plira med ögonen efter att ha justerat glasögonen mot näsroten. Hon iakttar honom liksom i smyg och ser hans sammanbitna mun och käke som i ett mumlande guppar upp och ned för varje försök att greppa stickan.

– Håll still!

– Är det nagelfara nu? pep hon när han återigen greppade hennes hand när hon för femtiolfte gången ryckt undan den.

– Nagelfara, vafalls?

Han fnös, lite som av frustration där han gick lös med pincetten. 

– Nja, i och för sig får vi nog nagelfara att stickan är borta. Kritiskt granska. 

I ett försök att skingra hennes tankar berättar han om den nordiska mytologin. Om Nagelfar. Båten som var den största av dem alla, timrad av döda människors naglar. Hon lyssnade med spetsade öron och förde den andra handens fingrar till munnen. Precis som mamma tuggade hon nu frenetiskt på de redan nedbitna naglarna i jakt på att få tag i en liten nagelflisa att riva av. Hon följde farbror Larsson flinka fingrar som slutligen drog ut stickan med manicken. Hans fingrar hjälpte till med naglar så korta att någon jord knappast kunde komma därunder. Hennes ögon var fortsatt uppspärrade och stora som tenntallrikar när han skrockar:

– Därför ska man se till att ha naglarna klippta när man väl dör, annars är man med och bidrar med virke till skeppet som sägs påskynda världens undergång. Med ens förstod hon nu varför mamma frenetiskt bet på sina naglar. Hon pustade ut. Varken hon, mamma och farbror Larsson skulle kunna bidra till världens undergång. Värre var det ju med pappa. Pappa! Under hans naglar rymdes en hel del smuts.